• Michael Hofmeijer

Nyfikenhet - från sommaren 2018

Sedan jag började gymnasiet ungefär så har jag alltid varit väldigt nyfiken och hela tiden varit intresserad av att lära mig nya saker. Jag är törstig på livet och vad det kan ge mig, och framförallt hur nya kunskaper och intressen kan förgylla, stärka och utveckla mig som människa. På så sätt kan jag även bli en bättre medmänniska och hjälpa andra att växa, vilket är ett av mina stora mål i livet.

En annan viktig sak att tänka på är att rädsla och nyfikenhet lite är varandras motsatser. Alltså tror jag att det är svårt att känna rädsla samtidigt som nyfikenhet. Om jag lever för att vara nyfiken inför nya saker så kommer jag att kunna få kunskap om det och därefter kunna avgöra vilken reaktion som är mig mest gynnsam. Istället för att direkt känna mig rädd eller hotad av det nya. För tänk om det där nya är något helt fantastiskt som stärker mig som människa och får mig att växa, vilket jag helt missar om jag direkt blir rädd och fäller ut klorna.

Jag är övertygad om att nyfikenheten många gånger har varit min drivkraft i livet som har tagit mig dit jag är idag.

En story

Jag skulle fota mig för mitt nya körkort och hämta paket till min fru på macken. För att komma till macken som ligger på andra sidan stan fick jag promenera i vårsolen. Tacksam. Hur intressant låter det? Inte särskilt föreställer jag mig. Men utan just de sakerna hade det jag nu ska berätta aldrig hänt och den här texten aldrig skrivits ner.

Nyfikenhet. Vi hoppar rakt in. Senaste dagarna har jag kommit att inse hur fruktansvärt viktig det är med nyfikenhet och hur mycket mer det är än bara just nyfikenhet. Det finns flera dimensioner av det.

Jag var hos fotografen för att fota mig till nya körkortet. Fotografen hade jag träffat tidigare så man kan säga att det var ett kärt återseende. Kärt, trots att vi bara setts en gång tidigare. Det som gör mötet kärt är hennes utstrålning och attityd mot mig som kund och människa. Jag upplever henne som genuint intresserad, och såklart nyfiken (wink wink), på mig som människa. Hon ställer först ganska basic frågor om hur det går för mig och min verksamhet som sångpedagog - vi sågs första gången då jag flyttade in i min lokal med mitt företag och hon hade kontor på samma ställe men flyttade ganska snart - men kom sedan att fråga saker och säga saker som gjorde att konversationen fick ett djup och en mening som man inte får med vem som helst.

Hon berättade att hon innan jag kom dit hade varit på ett möte där de pratat om det positiva med att ha dagar när man känner sig nere eller när man känner att självförtroendet tryter. Att vi har dagar som vi känner "YES, idag är en bra dag. Jag klarar allt och jag är bäst!" men också dagar vi klankar ner på oss själva och inte tror på våra förmågor. Men det de då hade pratat om på mötet var att det är på de dagar vi känner oss mindre motiverade och mer självkritiska som det finns mer utrymme för reflektion. Det är ofta då som vi kan luta oss tillbaka och reflektera över vad vi känner och vad vi tänker för att sedan på en bra dag ha bättre koll på vart vi är, vart vi är påväg och vart vi vill komma.

Det som jag tänkte men tyvärr inte hann få ur mig när hon berättade det här var också att om vi inte har dåliga dagar så har vi heller inget att jämföra de bra dagarna med och alltså inte vet vad som är en bra dag. Men att ha en bra dag tror jag är något som alla eftersträvar och vill ha mer av, och de dåliga dagarna är livsnödvändiga för att kunna växa och komma vidare.

Efter det kom vi också in på att man behöver ha dåliga erfarenheter för att komma fram till vad det är man vill göra i livet. Många gånger känner vi att vi gör saker som inte leder nånstans och som då i sin tur känns som waste of time. Men det är samma sak här, hade vi inte de dåliga erfarenheterna skulle vi förmodligen inte veta vad inte ska göra i livet. Vad vi inte är bra på eller vad vi inte vill göra. De dåliga erfarenheterna gör att vi kan stryka nåt från listan och gå vidare och de ger oss också en bättre bild och förståelse för oss själva. Allt vi gör och går igenom hjälper oss att hitta oss själva och vad vi är.

Back on track, det var iaf lite det som gav konversationen sitt djup och jag kände att jag också kunde öppna upp mig mera. Jag kände mig väldigt trygg i hennes närvaro. Så efter att hon frågade mig om min verksamhet som sångpedagog och hur den gick så kunde jag berätta om mina nya planer för livet, vad jag kände var mitt kall (förlåt för klyschan) som det faktiskt hade börjat kännas som nu. Bara det var för mig ganska stort då jag själv kände mig lite rädd för att bekräfta den här insikten för mig själv, men jag kände mig trygg att säga det nu. Mina planer var att jobba som coach och vägledare genom samtal. Hon verkade bli intresserad och kontrade med att det väl ändå ligger mycket av det i att vara sångpedagog också, vilket jag såklart höll med om men inte tänkt på så mycket tidigare. Det hon sedan frågade var något som jag verkligen behövde höra.

Vad är det som driver dig i att hjälpa folk att sjunga?

Bara att hon frågade en sådan fråga säger väldigt mycket om henne som person. Hon har ett djup och en nyfikenhet för människor som gör att hon öppnar upp för fantastiska möten och konversationer.

Jag blev ställd. Jag hade aldrig fått frågan tidigare och därmed inte reflekterat över något svar. Och det var just det. Jag hade inget svar. På frågan om vad som driver mig till att göra det jag gör (!!!) hade jag inget svar. Det är ju typ det viktigaste som finns att kunna svara på! Men jag hade inget svar. Visst, om jag hade fått tänka efter några minuter hade jag säkert kommit till någonting bra. Men det är ju en fråga som man ska kunna svara på direkt, utan tvekan. Varför gör jag det jag gör? ... Det jag gör i mitt liv ska jag ha ett varför på. För har jag inte det så är det inte viktigt. Om jag inte vet varför jag gör någonting vad är då meningen med att jag gör det över huvudtaget. Det finns inget värde i det då, om jag inte vet varför jag gör det.

Allt det här på grund av en liten fråga ur nyfikenhet. Hela min bild av det jag gjorde fick ett helt nytt ljus. På grund av en fråga. Tack fotografen!

Samtalet fick ett slut och jag blev färdig hos fotografen. Jag gick då min promenad till macken på andra sidan stan för att hämta paket. Solen sken och det var ganska varmt trots blåst så jag njöt verkligen av promenaden och hade ingen musik i öronen eller så vilket gav mig mycket tid att tänka och reflektera. Och då slog det mig att hon var nyfiken på mig som person och på mitt företag. Och i och med att hon var det så fick jag en så himla bra känsla av henne. För någonstans så bekräftar hon mig när hon visar sig nyfiken på mig och hur det går för mig. Det var då det gick upp för mig hur sjukt viktigt det är med nyfikenhet! Inte bara för livet men för varandra, alltså att vara nyfiken på en människa som vi möter. Det finns så många människor som är rädda när dom möter en annan person. Extremerna är ju rasister, nazister, homofober etc. Dom är rädda för de människor de säger sig hata. De vet ingenting om dom och blir därför rädda och sätter sig emot dom. Men tänk om vi alla kunde vara så himla nyfikna på varandra istället för att vara rädda.

Vem är du? Jag vill veta, jag är nyfiken!

Det blir en helt annan dimension på mötet om man är nyfiken. Frågar saker för att få reda på vem man har framför sig. För det kan ju rent av bli en ny bästa vän, en ny kollega eller bara ett jättefint möte. Det blir hursomhelst ett mycket mer värdefullt möte än om man går in med en rädsla eller ett motstånd. Om man går in med nyfikenhet så blir det ett mycket finare möte. Det blir liksom ett möte i, det låter jätteklyschigt igen men, kärlek och glädje. Det blir genuint.

För att gå tillbaka till frågan hon ställde till mig som jag inte kunde svara på så var det något som också malde i mitt huvud när jag gick den här promenaden för att hämta paketet. Den fick mig att inse ännu mer att det inte är sångpedagog jag ska vara, för då hade jag kunnat svara på den frågan. Så tanken jag fick då, som oftast tidigare i mitt liv just bara har varit en tanke hela tiden, var att jag verkligen ville gå tillbaka till fotografen och tacka henne för att hon ställde den där frågan till mig. Den fick mig att tänka till och inse vad jag ska göra och hur jag behöver gå vidare med mitt liv. Och oftast tidigare i mitt liv när jag har tänkt såna tankar, som att gå tillbaka och tacka, så har det varit just bara en tanke och det har inte blivit mer för jag har inte vågat göra såna grejer eller ta kontakt på det sättet. Men den dagen gjorde jag det. Jag gick dit, jag gick in, och hon undrade såklart vad gjorde där igen. Så jag förklarade bara som det var att jag ville tacka henne för att hon frågade den där frågan och att det var någonting jag behövde höra. Och hon blev så tacksam och jätteglad att jag kom tillbaka och sa det, såklart. Det kanske låter obvious men hade jag inte gjort det kanske hennes och min dag inte blivit lika bra. För mötet mellan oss blev ännu starkare och jag gjorde det också för att jag fick ett sånt bra intryck av henne då jag var där tidigare för att fota mig. Så nånstans ville jag gå tillbaka för att det var ett sånt fint samtal vi hade haft. Så möten med andra människor och att vara nyfiken på varandra har så stor inverkan på vad vi känner i våra hjärtan. Vilket också gör att vi kan känna oss gladare i livet och vara mer tacksamma över de människor vi har i våra liv, och tacksamma över de människor vi möter i våra liv. För utan möten eller mänskliga relationer, vad vore livet då?

8 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Livsglädje kommer inifrån

Det finns några få saker som alla människor har ett behov av. Några av dom är trygghet, samhörighet, mat, sömn och närhet. --- Men många av oss känner också ett stort behov av att känna oss lyckliga.

© 2017 by Michael Hofmeijer​

Kontakta mig