• Michael Hofmeijer

Något gammalt

Texterna som följer hittade jag av en händelse när jag tittade igenom en extern hårddisk som vi har ligger hemma med bilder och sånt som vi vill spara. Tydligen var dessa texter värda att spara där. När jag läser dom förstår jag varför, gör du?


Vad vore jag utan andra människor? Ensam… ja. Lycklig… kanske. En del av oss trivs ju ensamma. Men hur mycket du än tycker om att vara ensam så är jag nästan helt övertygad om att du lika mycket som jag ändå älskar ett möte med en annan människa.Det finns ju så många olika sorters möten. Korta och långa möten, ytliga och djupa möten.Under en uppfriskande promenad i höstregnet, en dag som verkligen präglades av dåligt och tråkigt väder och bidrog till gråa och tråkiga känslobanor, kändes det väldigt skönt att komma ut i friska luften. Speciellt efter en hel förmiddag framför diverse maskiner. Jag kände mig helt okej till mods när jag gick den sista biten på en grusväg då jag möter en ensam äldre man som kommer emot mig längre fram på vägen. Han har ett koppel i handen och det första jag ganska självklart kommer att tänka på är vart han har sin hund. Eller har han bara ett koppel med sig? Min kropp skickar direkt ut signaler om intresset för denna främmande man. När vi kommer närmare varandra så kommer det en ganska stor svart hund lufsandes ut från skogen till vänster om mig, då från andra sidan vägen. Den ser väldigt glad ut, som hundar brukar göra, och kommer fram till mig för att hälsa. Jag som tycker mycket om hundar blir glad av mötet med hunden. Jag tittar upp mot mannen som poängterar att hunden ville hälsa på mig. Jag svarar glatt; ”ja, man måste ju passa på”. För det är ju inte alltid man möter någon när man är ute och går, även om sannolikheten är ganska stor med tanke på hur många människor vi har omkring oss dagligen. Men det mötet med den ensamma mannen och hans nyfikna hund, fick mig att fundera. Jag reflekterade över mötet och gick igenom situationen i huvudet igen sådär som man gör ibland du vet. Sedan slog det mig hur glad och upplyft jag kände mig. Då ställde jag mig frågan, vad vore jag utan andra människor? Att ett litet möte som detta kunde vända hela min gråa dag till något betydelsefullt och viktigt. Så även om du som jag faktiskt trivs väldigt bra ensam och gärna är ensam mycket, så förstod jag att ett möte med en annan människa trots allt är nödvändigt för att jag ska bli påfylld med energi, påmind om glädjen och lyckan i livet.

Dagens promenad var tänkt att involvera en av mina familjemedlemmar. Det skulle ha blivit min mor men hon orkade inte då hon hade varit igång hela veckan. Så det fick bli jag och min vattenflaska som gick ut i det något bättre vädret. Det regnade inte idag men var, och är fortfarande väldigt grått och tråkigt, mulet och lite blåsigt. Men det ska inte få hindra mig!Jag gick nästan samma väg idag också. Runt skogen på grusvägen. Men idag ville min kropp springa, så det gjorde jag. Fast bara en liten bit för min kondition är inte alltid var den varit. Den lilla biten av jogging kändes så härlig, det var länge sen jag sprang och varje gång jag gör det igen så känns det befriande och stärkande, vilket jag hoppas att det också är. Det ska ju vara bra för både kopp och själ.Medan jag sedan fortsatte med att gå kom de där tankarna som liksom inte riktigt går att hålla sig bort ifrån. De spontana tankarna, de som vi tänker utan att faktiskt tänka på att vi tänker dom. En sak som slog mig var hur jag under en längre bit oroade mig över att bli sedd av någon av mina arbetskamrater. Anledningen var för att jag idag är hemma för att jag inte känner mig riktigt kry och sjukanmälde mig därför på morgonen. Tillbaka till vägen och min promenad. Jag lade märke till denna tanke som gnagde mig, tänk om någon se mig och tror att jag bara är hemma för att jag vill vara ledig? Sedan funderade jag på varför jag tänkte så. Och varför vi, människorna, tänker så. För inte är jag väl ensam om att gå med sådana oroligheter i huvudet? Jag menar alla vet ju att man faktiskt kan känna sig frisk eller åtminstone bättre fram på dagen. Så vad får oss att oroa oss för dessa saker? Jag reflekterade över detta och kom fram till att det måste handla om, i det här fallet, mitt behov av att vara omtyckt och litad på. Inte bara på min arbetsplats utan också hemma eller i andra sammanhang. Och då spann jag vidare på det. Varför har jag detta behov av att bli omtyckt? Jo, jag vill inte bli eller känna mig utanför, känna mig ensam i gruppen. Behovet ligger alltså i grund och botten i att vara en del av mina medmänniskor. Att hitta en plats för mig och känna att jag bidrar till något och är betydelsefull. Känner du igen dig?
2 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Nyfikenhet - från sommaren 2018

Sedan jag började gymnasiet ungefär så har jag alltid varit väldigt nyfiken och hela tiden varit intresserad av att lära mig nya saker. Jag är törstig på livet och vad det kan ge mig, och framförallt

© 2017 by Michael Hofmeijer​

Kontakta mig