• Michael Hofmeijer

Dagen då allt förändrades

https://www.theguardian.com/society/2017/mar/17/male-construction-workers-greatest-risk-suicide-england-study-finds


Jag kom över den här artikeln och kom att tänka på när det drabbade mig. Jag har aldrig tidigare delat det här med någon, kanske inte ens min familj när jag tänker efter. Men när jag läste den här artikeln så kände jag att jag ville skriva om det, och jag märker när jag sitter och skriver hur känslorna kommer tillbaka. Miniterapi.


Jag kommer ihåg det som igår, och kommer aldrig glömma det.


En vanlig dag i slutet på mars 2008 går jag upp på morgonen, ovetandes. Jag gör som alltid iordning mig för att gå iväg till tåget. Skoldag andra året i gymnasiet, byggprogrammet. Jag har för mig att det var en grå dag och dimman låg som en vitt täcke över marken. Men det kanske bara var så jag kände mig den dagen, några minuter senare. Tåget går och det dröjer inte länge innan jag är framme. Efter att ha åkt samma sträcka sjukt många gånger går det liksom på ett nafs att komma fram nu känns det som. Jag går av tåget och går mot skolan. Jag närmar mig ingången och går idag in ensam. Annars brukar jag nästan alltid stöta på någon av mina klasskamrater på vägen från tåget men inte idag. Vidare upp för den tvådelade trappan och mot korridoren som leder till mitt skåp. Men jag hinner inte längre än till min mentors kontor från vart min mentor nu kommer utilande. Han frågar mig i farten om jag hört vad som hänt med min klasskamrat. Ställd och förskräckt svarar jag "nej". Han tar mig om ryggen och säger "kom". Vi går mot klassrummet. Jag har alla ytterkläder och väskan på mig. Jag förstår ingenting, vet inte vad som har hänt och vet inte inte vem det gäller. Vi kommer fram till klassrumsdörren som står på glänt. Vi är sist in. Det är fullt i klassrummet. Och jag menar inte bara hela min klass utan det var minst två lärare, rektor och skolkurator. Jag sätter mig direkt till vänster som vanligt, bredvid samma personer som alltid. Trots att vi inte har bestämda platser faller det sig ändå naturligt att ta samma plats under lektionerna. Bara det att det här uppenbart inte är en vanligt lektion. När alla nu är här öppnar rektorn munnen och säger något som jag inte kommer ihåg. Det enda jag hör och som fastnar är att min bästa vän sedan 9 år tillbaka har tagit sitt liv. Han är död. Känslan av förskräckelse stiger. Jag känner mig nu också fruktansvärt chockad och tom. Vad sa han egentligen? Är han död? Har han tagit sitt liv? Really? Nej... Det måste vara ett skämt. Nej. 


Mycket av den stunden är svart från det att jag fått reda på vad som hänt. Men det jag vet att jag hann tänka var att, innan jag visste att han tagit sitt liv, nog hade råkat ut för en olycka på bygget och skadat sig väldigt illa. Det var inte helt orimligt med tanke på hur mycket tunga och stora grejer vi ibland jobbade med ute på praktiken.


Det är svart. Jag hör att vi pratar om det och "ventilerar" tankar och funderingar. Men det är svart. Chocken är för stor. Det är svart ända tills våran rektor, mentor och kurator har lämnat rummet och det bara är vi i klassen och svenskläraren kvar. Då börjar min kompis nya kamrater i klassen som han börjat umgås med att prata. De berättar ganska utförligt hur det hela gått till och när de fick reda på det. Hur vet ni allt det här? Visste ni redan igår? Och jag får reda på det först när jag kommer till skolan idag? Jag som var hans bästa vän. Jag känner mig på något sätt åsidosatt som fått reda på det sist av hans vänner, trots att vi senaste tiden glidit ifrån varandra väldigt mycket. Det gör ont i mig. Både det faktum att han inte finns längre och det faktum att vi inte umgåtts ordentligt på väldigt länge. Jag vet ju att han har mått dåligt av flera anledningar, men att han skulle gå såhär långt. Skuld. Förtvivlan.


Lektionen tar slut och resten av dagen och går åt till att sitta på en bänk i korridoren och försöka smälta vad fan det är som har hänt egentligen, och gråta och kramas, och skriva i en minnesbok som de lagt på ett bord i biblioteket. That's it. Jag vet inte ens om jag åt lunch den dagen. Min enda då riktiga och bästa vän var borta och väl hemma i lägenheten hade jag så svårt att förstå att det faktiskt var sant att jag fnissade till när mamma kom in genom ytterdörren och frågade"har du hört".


Det går inte länge mellan dagarna som jag fortfarande tänker på min bästa vän. Han kommer alltid att finnas i mina tankar och mitt hjärta som en av de viktigaste personerna i mitt liv. Vi var som bröder. Jag kommer ihåg att vi till och med döpte våran klan i ett datorspel som vi spelade till B4E - brothers4ever. Det kommer vi alltid att vara.


Ta hand om varandra.

Jag tror att vi behöver bli mer medvetna om att det här förekommer. Vi behöver bli mer observanta som medmänniskor. För det är så många där ute som går runt och mår så dåligt och inte pratar om det, de låtsas som att allt är bra. Precis som min vän gjorde. Det svåra för mig som 18-åring var att jag inte hade tillräcklig medvetenhet för att ta mig tid att prata med honom om det. Någonstans visste jag att han mådde dåligt men jag förmådde inte göra någonting åt det. Vad skulle jag göra? Två killar som är kompisar pratar inte om saker, och speciellt inte om känslor.


#brytmansnormen #känslorärbra #känslorärokej #vågavarasvag #attvisakänslorärstyrka


Jag antar att jag inbillade mig att allt var bra. Och självmord fanns knappt i mitt vokabulär vid den tiden i mitt liv. Det var aldrig någon som pratade om det eller uppmärksammade att det förekom. Så jag tror att bara bli medveten om att det förekommer är ett stort steg påväg. #aldrigensam

1 visning

Senaste inlägg

Visa alla

Nyfikenhet - från sommaren 2018

Sedan jag började gymnasiet ungefär så har jag alltid varit väldigt nyfiken och hela tiden varit intresserad av att lära mig nya saker. Jag är törstig på livet och vad det kan ge mig, och framförallt

© 2017 by Michael Hofmeijer​

Kontakta mig